Bara tjugo år efter stora ofreden började Sverige ett nytt krig mot Ryssland för att vinna tillbaka sina förlorade landskap. Det gick illa redan från första slaget. Ryska trupper ockuperade Finland på nytt, och sommaren 1743 slöts freden i Åbo.
Hattarnas krig
- Hattar och nattmössor. Från 1719 styrdes Sverige mer av riksdagen än av kungen, en tid som kallas frihetstiden. I slutet av 1730-talet trängde ett parti kallat hattarna, efter officerarnas och herremännens trekantiga hattar, undan den försiktige Arvid Horn. Hans anhängare hånades som ”nattmössor” Väldokumenterat.
- Ett revanschkrig. Hattarna ville ha tillbaka landskapen som förlorats 1721 (hållplats 20). Sveriges bundsförvant Frankrike ville att Ryssland skulle hållas sysselsatt medan kriget rasade i Centraleuropa. Sverige förklarade krig i juli 1741 Väldokumenterat.
- Katastrofen vid Villmanstrand. Den 23 augusti 1741 stormade en rysk armé, minst dubbelt så stor, fästningen i Villmanstrand. Den svenska befälhavaren togs till fånga, och den hjälp som skulle ha kommit kom aldrig. Hundratals civila dödades eller fördes bort till Ryssland Väldokumenterat.
- En ny kejsarinna. I december 1741 tog Elisabet, Peter den stores dotter, makten i Ryssland. Sverige hade hoppats att hon i gengäld skulle lämna tillbaka land. Det gjorde hon inte Väldokumenterat.
- Ett löfte till Finland. Den 18 mars 1742 utfärdade Elisabet ett manifest på finska, svenska och tyska. Om finnarna slutade hjälpa den svenska armén, stod det, kunde Finland bli ett fritt land som inte lydde under någon främmande makt. Om de fortsatte strida väntade eld och svärd Väldokumenterat.
- Reträtt. I juni 1742 gick en rysk armé på omkring 30 000 man över gränsen. Den svenska armén drog sig tillbaka utan verklig strid och satte eld på Fredrikshamn efter sig Väldokumenterat.
- Instängda i Helsingfors. I augusti blev svenskarna inringade vid Helsingfors, och den 24 augusti 1742 kapitulerade de. De finska soldaterna skickades hem och de svenska skeppades tillbaka till Sverige. Snart höll ryska trupper hela Finland Väldokumenterat.
Ockuperat igen
- Lilla ofreden. Ockupationen 1742–1743 kallas på finska pikkuviha, lilla ofreden, till skillnad från stora ofreden 1713–1721. I gränstrakterna anklagades kosacker och kalmucker för terror, tortyr och för att föra bort människor Väldokumenterat.
- Styrt från Åbo. Den skotskfödde generalen James Keith, som tjänade Ryssland, styrde det ockuperade Finland från Åbo nästan som en vicekung. Han ansågs vara en duglig och rättvis förvaltare. I slutet av 1742 lämnade han över till generalguvernören Johan Balthasar von Campenhausen Väldokumenterat.
- Gamla bekanta. Ryska köpmän var inget nytt i Åbo. En del hade kommit med den första ockupationen och stannat efter freden 1721 (hållplats 20). På 1720-talet förekommer de i stadens domstolsprotokoll tiotals gånger om året, som slaktare och krämare, som tjuvar och som bestulna. Deras mål gällde mest samma tvister om mått och skulder som vilken borgares som helst Väldokumenterat. Sammanlagt var de troligen 20–30 Troligt.
- En som stannade. På 1730-talet blev köpmännens besök sällsynta. Men Vasili Kiriloff, ofta kallad rysse, slog sig ner i Åbo som borgare och var från slutet av 1720-talet känd som Vasilius Fremling Väldokumenterat.
- Silvret till Sverige. I juli 1742, när de ryska trupperna närmade sig, skickade stadsborna sina värdesaker i säkerhet. Köpmannen Josef Petrej berättade för rådstugurätten att han inte kunde lämna tillbaka det silver som hans svåger hade pantsatt hos honom. Han hade pantsatt det vidare, tillsammans med sitt eget, hos en köpman som redan hade lastat det på sitt fartyg till Sverige Väldokumenterat.
- Guvernörens gås. Den nye guvernören hade förbjudit sina soldater att ofreda stadsborna, men gräl blev det ändå. Den 5 maj 1743 jagade två ryska grenadjärer von Campenhausens förrymda grågås längs åstranden. Josef Petrej såg det från andra sidan ån och ropade en varning, eftersom han trodde att gåsen tillhörde en garvare. Grenadjärerna rodde över, ruskade honom i håret, slet sönder hans skjorta, skällde ut honom och förde honom till guvernementskansliet, där han släpptes. Hans klagomål sköts upp tills soldaterna kunde namnges, och målet kom aldrig tillbaka till rätten Väldokumenterat.
- En storfurste för Finland? Hösten 1742 kallade Keith företrädare för de finska stånden till Åbo. De skickade en deputation för att be om en ung hertig av Holstein, Karl Peter Ulrik, som storfurste av Finland. Men han var kejsarinnans systerson och snart utsedd till Rysslands tronföljare, och hon tog inte emot deputationen Troligt.
Hur vet vi det?
Själva fredsfördraget finns kvar: det trycktes 1743 och 1745, och vem som helst kan läsa det i dag. Generalernas rättegångar, riksdagens debatter och gränskommissariernas rapporter finns i svenska arkiv. Två varningar. Sverige och Ryssland använde fortfarande den gamla julianska kalendern, så den 7 augusti 1743 i Åbo var den 18 augusti i större delen av Europa. Dessutom skiljer sig siffrorna för soldater och döda mycket beroende på om källan är svensk eller rysk. Berättelserna om vanliga stadsbor kommer ur Åbo rådstugurätts protokoll, återberättade av historikern Veli Pekka Toropainen.
Fred i Åbo
- Förhandlingar i en ockuperad stad. Fredsförhandlingarna fördes i Åbo 1743. Ryssland skickade generalerna Aleksandr Rumjantsev och Johan Ludwig von Luberas, Sverige friherre Herman Cederkreutz och statssekreteraren Erik Mathias von Nolcken Väldokumenterat.
- Fredens pris. Elisabets viktigaste krav var att Sverige skulle välja Adolf Fredrik av Holstein-Gottorp till tronföljare. Hattarna gick med på det i hopp om mildare villkor. Preliminära fredsartiklar undertecknades i Åbo den 16 juni 1743, och en vecka senare, den 23 juni, valde riksdagen Adolf Fredrik Väldokumenterat.
- Dalupproret. Samtidigt tågade bönder från Dalarna mot Stockholm för att stoppa valet och straffa dem som startat kriget. De nådde huvudstaden den 22 juni och skingrades av trupper Väldokumenterat.
- Syndabockar. Riksdagen lade skulden på generalerna. Henrik Magnus von Buddenbrock halshöggs i juli 1743. Överbefälhavaren Charles Emil Lewenhaupt befriades av sin son och några medhjälpare, greps på ett fartyg på väg mot Danzig och halshöggs den 4 augusti Väldokumenterat.
- Fördraget. Det slutliga fördraget undertecknades i Åbo den 7 augusti 1743. Sverige avträdde landet öster om Kymmene älv med städerna och fästningarna Fredrikshamn, Villmanstrand och Nyslott. Ryssland lovade att lämna tillbaka resten av Finland inom fyra veckor efter ratificeringen och att släppa alla fångar utan lösen. Sverige fick dessutom köpa spannmål för 50 000 rubel om året i ryska hamnar, tullfritt Väldokumenterat.
- En gräns genom socknar. Den nya gränsen skar genom sju socknar och delade byar och gårdar. Att märka ut den i terrängen tog gränskommissarierna flera år, och på sina håll fick bönderna berätta var de gamla gränserna gick Väldokumenterat.
- En ny gränsstad. Fredrikshamn hade varit östra Finlands enda stapelstad, den enda orten där man fick driva utrikeshandel. År 1745 grundade Sverige en ny gräns- och fästningsstad vid Degerby, som några år senare döptes om till Lovisa Väldokumenterat.